Fredrik von Platen om Nödvändighetens arkitektur

Fredrik har varit generaldirektör i Boverket och sitter i styrgruppen för TRÄ 2010. Här ger han Virserums Konsthall sina reflektioner kring Nödvändighetens arkitektur.

Vad betyder Nödvändighetens arkitektur för dig som arkitekt och samhällsplanerare?

Vår bild av staden eller den lilla tätorten konstitueras i stor utsträckning av dess topografi, byggnader och de mänskliga verksamheter som bedrivs i och omkring byggnaderna. Nödvändighetens arkitektur kräver av oss som planerar, att vi tänker till och försöker finna platsens själ eller orten gener och knäcka dess genetiska koden. Vi kan göra det genom att använda oss av de redan befintliga fysiska och imaginära strukturer i staden och få korta transporter och förtätade mänskliga kontakter. Det vill till att, inom stadens gränser, bygga vidare på de resurser som finns och de redan gjorda investeringarna samt att undvika kontraproduktiva samhällsstrukturer.

Vad är Nödvändighetens arkitekturs största utmaning?

Kunskaper satta i system, hos dem som ska forma och förvalta byggnader och samhällen är den största bristen som inom samhällsbyggandet. Alla i samhällsbyggnadssektorn, inte minst arkitekten, ska vara pålästa och kunniga supportrar till byggherrar och politiker i en mängd olika frågor. Det kräver Nödvändighetens arkitektur. Det kan gälla miljö, ekonomi, teknik men också samhälls- och beteendevetenskaper.

Att bygga hus eller samhällen är inte en persons jobb utan ett teamwork och mer process än projekt. Kan arkitekten inta en ledande roll som bygger på kunskap är det bra, men då krävs det en väsentlig vidgning av den normala svenska arkitektens horisont.

Nödvändighetens arkitektur innebär att för mig att vi ska ta ännu större steg mot ett industriellt byggande och lära oss av den fasta industrins tänkande. Lean construction hushållar med den mänskliga arbetskraften och erbjuder sparsamma smarta lösningar samt minskar slöseriet.

Finns det, i Sverige eller utomlands, exempel på vad man kan kalla Nödvändighetens arkitektur?

Nödvändighetens arkitektur är inte glamorös och glassig, men kan kanske vara spektakulär i och med att den kan leda till oväntade resultat och lösningar som befriat sig från slentriantänkande.

För mig näraliggande exempel är återanvändning av byggnader för nytt ändamål där den befintliga byggnaden åternyttjas för verksamheter som inte gör våld på byggnaden, utan att dess egenskaper ”kammas medhårs”. Men verksamheten ska också passa in i sin omgivning. Vi har bra exempel på regementen som blir högskolor, en nedlagd flygflottilj med flygfält som blir ett logistikcentrum, panncentral med sina stora glaspartier som blir konsthall.

Nedlagda institutionsområden i anslutning till staden som omvandlas till bostads- och verksamhetsområden (t.ex. bostadsmässområdena BO93, H99 eller BO01) är svenska exempel på hur man inom stadens gränser erövrar staden åter.

Ett bra exempel, jag hört talas om, är utvecklingsprojekt i Botswana som bygger vidare på kunskap om byggnads- och bostadstraditioner som tar fasta på hållbara sociala strukturer i samhälle och familj och kombinerar det med beprövad robust teknik, lånad från industriländer, som hushållar med de ändliga resurserna, och undviker skogsskövling.

Livscykelanalyserande projekt där ekonomi och ekologi integreras finns det exempel på. Men här gäller det att skilja agnarna från vetet. Det förutsätter att investeringarna verkligen går att räkna hem och att miljöinsatserna är långsiktigt hållbara och inte ekologiskt pynt. Projekt av den här karaktären har alltid det goda med sig att alla lär sig något av det, dvs. om erfarenheterna tas till vara och blir lärande inför nästa process.